Jag har en väldigt jobbig tid just nu. Jag vet inte varför, men är ite van vid att tycka att allt är pest och pina. jag är van vid att alltid har något att längta efter och när jag tänker på det så blir jag glad. Men inte nu, jag tycker allting är tråkigt och minsta lilla som händer så blir jag ledsen.

Jag har en sån känsla att jag bara vill härifrån, det behöver inte vara långt bara jag kommer hemifrån. Det kan handla om att flytta hemifrån. Jag känner mig inte trygg här hemma, det känns som att jag alltid måste trippa på tå för att ingen ska höra mig. Det enda trygga stället här hemma är toaletten, för där kan jag låsa så att ingen kommer in.  Tro inget annat, jag älskar mina föräldrar dem är underbara, men hade nog älskat dem mer på avstånd. Jag hade velat ha mitt eget, där hade jag kunnat göra vad jag velat och ingen som tjatar på en.

Det enda jag vill är att få vara med MIN EGEN FAMILJ, min blivande familj, Marcus och Milla för då mår jag som bäst! Det är klart att jag mår bra av att vara med mina kompisar också, har dem bärsta vännerna, men slutet av dagen måste jag alltid hem. Tänk om jag varje dag slulle få komma hem till Marcus och Milla bara, så underbart det hade varit. Det är en tanke som aldrig försvinner ur mitt huvud. Jag tycker det är jobbigt att bo med mina föräldrar, jag tycker dem behandlar mig som en barnunge, och dem har så konstiga regler som jag inte förstår mig på, såna gammeldagsa regler, jag menar det är 2009 nu.

Exempel på regler:

* Du får inte lov att äta något efter 18
* Marcus får inte lov att sova här på vardagar
* Du får inte lov att titta på vår TV mitt på dagen när det är fint väder
* Du får inte lov att komma hem försent på vardagar fast du är ledig, för vi jobbar
* Du måste fråga om du ska ta hem kompisar

Vad tycker ni om dessa regler?
Dem har inte riktigt satt reglerna svart på vitt, men det är regler som jag lärt mig efter hand när dem har sagt till.
Men nu vet ni hur jag mår så, är en mycket känslig person just nu så nu vet ni varför.